Lärare utan gränser i Myanmar – På väg mot förbättring

Jag hittade ett upprop på nätet om att det skulle finnas en möjlighet att söka sig som ”lärare utan gränser” till Myanmar. Kyrkans utlandshjälp administrerar projektet med medel som de får från Utrikesministeriet. Eftersom jag har en erfarenhet som lärare och rektor på 37 år inom den finländska grundskolan, tänkte jag att det skulle vara trevligt att försöka sig på detta. Jag har fortfarande litet energi kvar trots att jag för två år sedan gick i pension.

Jag blev antagen till programmet och Kyrkans utlandshjälp ordnade en fortbildning på fyra dagar i april med olika aktörer involverade i projektet.  Bland dem fanns Helena Sandberg som på ett väldigt praktiskt och jordnära sätt beskrev verkligheten i att jobba som lärare utan gränser.  Hon har bland annat jobbat i Uganda som lärarfortbildare och där försökt införa en mera elevcentrerad undervisning.  Hon hade väldigt mångsidiga och praktiska erfarenheter att dela med sig.

Den 19 september åkte jag med Jemina Viitala, slöjd- och handarbetslärare från Lauttasaaren ala-aste i Helsingfors till Yangon, Myanmar. Jemina är en ung och ambitiös lärare, som också tidigare i kortare perioder har undervisat i Kambodja och Nepal.

Att leva i konflikt

Vårt uppdrag är att bidra med elevcentrerade arbetssätt samt metodik till de stödlärare som arbetar i flyktinglägren i Shan-provinsen i nordöstra Myanmar.  Vi är stationerade i Lashio, huvudstaden i provinsen, men arbetar med stödlärare från 24 olika flyktingläger, eller som de kallas här, IDP-läger (IDP=Internally displaced person).  De läger som ligger längst borta finns vid kinesiska gränsen nära gränsstaden Muse.  Lashio ligger ca 700 km nordost om Yangon.

Orsaken till de internt omplacerade personerna är flera.  Det finns 135 olika etniska grupper i det långsträckta Myanmar.  Många av grupperna upplever att regeringen endast utnämner burmeser till höga poster och att minoritetsfolken har alldeles för litet att säga till om i sina egna regioner. Därför har det bland annat uppstått många väpnade konflikter mellan de etniska grupperna och militären.

Militären är nästan som en självständig organisation i landet och vill inte ge ifrån sig makten trots att Aung San Suu Kyi med sitt parti, NLD (National League Democracy) fick majoritet i parlamentsvalet senaste år.  Man kan nästan säga att regeringen och militären kör varsitt race parallellt, vilket inte heller underlättar umgänget mellan grupperna i regionen.

Utmaningar i flyktinlägren

Vi har under de senaste veckorna besökt flyktinglägren och träffat många av stödlärarna men också några lärare från de statliga skolorna.  Ett av problemen är att här talar folk andra språk än burmesiska, på vilket all undervisning sker i de statliga skolorna.  Här i norra Shanstaten talar man shan, kachin och palaung.  Andra minoriteter i regionen är kineser och indier.

Det här betyder att vi också måste ha två tolkar med oss, en som tolkar till kachin och den andra som tolkar till shan.  I några av de statliga skolorna finns det enstaka lärare som talar de lokala språken men undervisningen sker på burmesiska.  Eftersom det finns utmaningar för många av eleverna har man i varje läger anställt stödlärare, till vilkas uppgift hör att hjälpa eleverna med läxor och uppgifter i lägren under kvällstid.  Största delen av dessa stödlärare har inte någon som helst utbildning.  Det är där Jemina och jag kommer in som fortbildare.

Problemen i lägren är också att det inte finns ordentliga utrymmen samt att det inte alltid finns tillgång till elektricitet.  Hur ordnar man då undervisning eftersom det blir beckmörkt här redan vid 17.30-tiden och eleverna går i normal skola fram till kl. 15.  Litet paus måste ju också eleverna få innan de börjar med nästa undervisningssession i lägret.  Det är saker vi inte kan göra så mycket för.

 Undervisningen i de statliga skolorna

Undervisningen i de statliga skolorna går för det mesta ut på att lära sig saker utantill, eleverna upprepar det som läraren säger oberoende av om det är matematik, modersmål (burmesiska/myanmar), historia eller engelska.  Alla läser högt ur boken och ljudnivån är otrolig i skolorna – det hörs på lång väg vad man håller på med. Skolorna har ju inte tjocka väggar som i Finland utan är mera formen av bambuhus till skydd mot värmen och den starka solen.

Klasserna är ofta stora och det är inte så enkelt att få alla elever med eftersom elevantalet i lågstadiet kan uppgå till 50-60 elever per klass och i högstadiet kan det finnas upp till 70 elever per klass. Så  var situationen i Yangon, huvudstaden.  I glesbygden är förstås förhållandena annorlunda med mindre skolor och färre elever.

På väg mot förbättring

Det positiva är att regeringen från och med i år ser till att alla elever får gratis läroböcker samt skoluniform.  Skoluniformen består av ”longyi”, en sorts sarong, både för flickor och för pojkar.  Longyin används också allmänt av alla andra medborgare i samhället, byggnadsarbetare, vägarbetare, kontorspersonal, businessmän och lärare.

Numera heter landet officiellt Myanmar (liksom också språket på läsordningen) i stället för det gamla namnet Burma.  Man ansåg att namnet Burma alldeles för mycket framhävde burmeserna och att namnet Myanmar är mera inkluderande när det gäller de olika etniska grupperna.

Vi har nu planerat en fortbildning för stödlärare men också delvis för förskollärare.  Den första fortbildningen fullföljde vi den här veckan under tre dagar och samma fortbildning hålls nästa vecka i gränsstaden Muse, vid kinesiska gränsen.  Efter detta planerar vi en ny tre dagars fortbildning som också kommer att försiggå på samma orter.

ole3

Fortbildning för lärare på gång.

ole1