I december 2022 återvände jag hem från Jerusalem där jag var volontär för Lärare utan gränser – nätverket i tre månaders tid. Jag har hunnit smälta mina erfarenheter litet sedan dess.
Jerusalem är en riktigt intressant storstad men också en tung plats att leva på om du inte nöjer dig med att leva i en egen bubbla. Jag har aldrig sett en stad som är så synligt och djupt splittrad på alla tänkbara sätt som Jerusalem. Ofta kändes det att det enda som förenar människorna i staden är snabbspårvagnslinjen som transporterar alla (utom de som kör egen bil, och de är många).
Vi var tre finländska lärare och rektorer som kom dit i september för att jobba tre månader i palestinska skolor, eller så trodde vi. Ganska snabbt förstod vi att situationen var inte så enkel. Först måste vi lära känna varandra och tillsammans med den lokala projektledaren övertyga skolorna om att vi faktiskt kan vara till nytta. Under en månad hade vi en fjärde finländsk lärare med oss.
Att plötsligt bo och jobba med två eller tre helt nya människor är en en utmaning i sig. Det här skedde dessutom på ett helt nytt ställe som råkade vara Jerusalem av alla platser i världen, en permanent hot spot. Det säger kanske någonting om vår yrkeskunskap som finländska lärare att vi snabbt utvecklades till ett team där var och en hade sin egen roll som en del av helheten. En var idéspruta och entusiast, den andra arbetsledare, den tredje drog i bromsen och var kartläsare och den fjärde var full av effektivitet.
När vi kom igång ordentligt med arbetet i skolorna gick det riktigt bra, men det låg överraskningar bakom varje hörn. Det skedde ofta snabba ändringar i dagens program, i kommunikationer eller säkerheten. Då fick man bara ändra planer enligt situationen. Precis som det är i finländska skolor betydde det oftast att tiden inte räckte till vad vi hade planerat och någonting måste lämnas bort. Tiden verkar vara den eviga bristvaran i utbildningen. Vår erfarenhet av att prioritera och improvisera kom verkligen till användning.
Sist och slutligen utbildade vi lärare och rektorer i fyra palestinska skolor både i Jerusalem och på Västbanken. Nu efteråt känns det som om vår insats var liten, nästan ingenting. Ändå var den helt tydligt viktig för de palestinska lärarna. Deras situation är svår på många olika sätt både inom och utanför skolorna.
Jag tror att vi lyckades presentera någonting av det goda i de finländska skolorna. Det här gjorde vi ungefär i den anda som min farmor, en gammal folkskolelärarinna, brukade rekommendera: berätta inte hur krokig en käpp är utan ställ en rak käpp bredvid den.
