En lektion i det mobila klassrummet

Vi anländer med det mobila klassrummet till järnvägsstationen i Yangon en het eftermiddag i april vid ca 17.45.  Lektionen skall börja kl. 18.  Sommaren står i sitt hetaste skede i Myanmar och det känns svettigt och kladdigt för en nordbo.  Temperaturen uppgår till +38 grader. 

Chauffören parkerar på den lilla parkeringsplatsen utanför stationen och vi, läraren, chauffören och jag, stiger ur bilen för att ställa allt till rätta med det mobila klassrummet, en container inredd som klass och monterad på ett bilflak.  Trappan längst bak ska fällas ner så att vi kommer in, fönstren ska öppnas så att det blir litet luftombyte därinne och elektriciteten från solcellerna på taket ska kollas så att ljuset fungerar. Vi behöver ljus när det mörknar om en halv timme.

Två pojkar kommer springande emot oss och ropar att de knatar iväg och meddelar sina kompisar att bilen har anlänt.  Snart är de tillbaka med två andra pojkar samt sitt kvällsmål i en liten styroxförpackning.  Alla sätter sig vid en bänk i klassen samt delar den lilla, starkt kryddade salladen sinsemellan efter att också ha erbjudit mig.  Jag avböjer artigt.  Pojkarna är smutsiga som pojkar i 10-12-års åldern vanligen är under sommarlovet efter att ha varit ute hela dagen.  De har sålt godis, snacks och vatten på tåget för att dryga ut familjernas kassa och har kanske inte ens ett ordentligt ställe att tvätta sig på.

Runt omkring oss går alla människor åt olika håll, en del på väg till tåget, andra på väg hem från tåget.  Som en vanlig tågstation är det hela tiden liv och rörelse i ett enda myller. Jag ser ingen fullvuxen som rusar eller går fort för det blir för hett och svettigt med sådana gymnastiska övningar.  De flesta män är klädda i longyis, vilka endel har snott upp kring midjan med en stor knut framtill så att det ska fläkta litet mera kring vaderna.  Damerna skrider fram, raka i ryggen i sina färggranna, snyggt skurna longyis och figurskurna toppar.  Många munkar i ockrafärgade kåpor blandar sig också i myriaden.  Tåg tutar, bromsar, gnisslar och glider sakta fram på den uråldriga järnvägen från brittisk kolonialtid. Skräpet ligger överallt där det inte har sopats bort till trottoarkanten eller stilla vrår på parkeringsplatsen av alla fotgängare och fordon.

Bussen med det mobila klassrummet väcker nyfikenhet hos alla passerande och många stannar och frågar vad som pågår.  Snart dyker några pojkar till upp samt en flicka.  Det blir sammanlagt sju elever i klassen och läraren startar undervisningen, vilken idag handlar om “reduce – reuse – recycle”.  Lektionen pågår sammanlagt i 90 minuter och efter en stund är det kolmörkt ute.  Inne i det mobila klassrummet är det fortfarande hett men  eleverna verkar inte bli störda.  De är helt uppslukade av undervisningen och talar och diskuterar ljudligt också men tycks hålla sig till ämnet.  Någon av dem tycker att han alltid ska få svara och blir nedtystad av läraren.

Trots röran och det ljudliga stöket utanför bussen vid järnvägsstationen och  småbarn som vill in, så att vi måste låsa dörren från insidan, samt några vuxna som står utanför och lyssnar, verkar det som om eleverna vill lära sig och att de inte bryr sig om hela cirkusen utanför.  Läraren har varierande undervisningsmetoder och skapar en varm atmosfär i den lilla klassen, just det som vi diskuterat under metodiklektionerna.  En kvart innan lektionen är slut kommer en lillasyster till den enda flickan och säger att hon måste hem och hjälpa till med arbetet där.  Hon går utan att knota.

Några barn har fått en insikt i att det inte är bra att använda plast eller att skräpa ner.  De kanske kommer ihåg det och reflekterar över det nästa gång de använder plast.  De har också fått en frisk fläkt av kunskap och lektionen i det mobila klassrummet har kanske räddat dem från andra otrevligheter under kvällen på järnvägsstationen.  När lektionen är över rullar bussen ut från parkeringen med lärare och chaufför, båda trötta men nöjda med sitt värv.

Yangon den 25 april 2018