En bildkonstlärares bilder från Asmara – skriver Lärare utan gränser frivillig Helena från Eritrea

Att varsebli omgivningen

Här sitter jag i solen i Asmara, huvudstaden i Eritrea. Jag försöker iaktta och varsebli vardagen, omgivningen och livet. När jag kom hit började jag med att skissa upp en plan för undervisningen, jag ritade både grova streck och suddiga konturer. Jag ville samtidigt avbilda det jag såg och samtidigt väva in mönster från mitt eget skapande och undervisning. Jag stötte på en del motgångar, som att lektionen inte började i tid, de hade inget material, bara kulspetspenna och klottpapper från kopieringsmaskinen och många av studeranden förstod inte engelska. Men det fanns också positiva överraskningar, som att 43 studerande kändes som 16 i Finland, de var tysta, ivriga och medgörliga. Den ansvariga läraren från lärarutbildningen översatte till Tigrinska (det språk som de flesta kan) om det behövdes och studerandena hade stort tålamod.

Att teckna verkligheten

Tillsammans med den ansvariga läraren började vi rita upp en plan för lektionerna. Han önskade i första hand att jag skulle lära eleverna att rita verkligheten, så jag började med att göra övningar som hjälper att lära sig rita och samtidigt ger dem verktyg då de i sin tur ska lära andra rita.

Själv tecknade jag mina bilder från vardagen här i Asmara och förstod att de har många större problem att kämpa med, än att rita verkligheten, de flesta har nog i att försöka hitta ett sätt att överleva vardagen. På lärarskolan bor de över 1000 studerande i internat och det är mycket bristfälliga boendeförhållanden. Fattigdomen är stor i Eritrea och de hemlösa barnen kan inte gå i skola, bilderna blir allt mörkare och mörkare.

Att sätta färg på tillvaron

Småningom började vi måla, med lärarstuderandena, först inne i klassen och sedan ute i naturen. En så liten sak var helt ny för dem, de brukar inte måla ute eller skapa helt egna bilder. De har en mer traditionell undervisningsstil där läraren föreläser och eleverna sitter och lyssnar.

Inte tror jag för ett ögonblick att jag kan sätta färg på hela deras tillvaro eller måla upp en lysande framtid, men jag hoppas kunna ge en liten ljuspunkt åt någon, en liten färgklick att längta efter ibland.

Jag själv lär känna en Eritreansk kvinna som färgar i min tillvaro, jag känner mig inte längre så ensam och utanför samhället. Framförallt har jag har hittat en vän som gör att min vistelse här känns meningsfull och viktig. Hon berättar mycket om kvinnans liv i Eritrea och om hennes eget liv.

Att forma framtiden

Inte får jag ju nånsin veta hur det blir efteråt, när jag åker hem. Fick den handledande läraren hjälp av mina teckningsövningar? Fick studerande känna glädje av att skapa sina egna träd i solen och se dem som ett bildspel efteråt? Blir den lilla texten om bildkonsten i läroplanen bara tomma ord? Hur är det med mig själv, vilka framtidsbilder har formats kring mitt liv?

Jag hoppas, att även om varken bildkonsten, den handledande lärarens eller studerandenas syn formats om, så har jag fått vara en spegel och reflekterat över deras skapande tillsammans med dem, visat dem samarbete, omtanke, problemlösning och glädje i att skapa åtminstone för stunden, just här och nu.

Att återanvända det gamla till nytt

Det bästa vore om vi kunde bygga upp undervisningen på de gamla befintliga klossarna, använda de element som redan finns och forma om och lägga till av det nya så att det känns riktigt och meningsfullt för alla.

Jag sätter ner pennan och cyklar iväg till lärarutbildningen med ryggsäcken full av akrylfärg, idag ska vi måla olika livets träd på ytterväggarna, det blir grupparbete, ämnesövergripande och utomhuspedagogik.

 

Helena